Anders Sandström: "Vad är en rättvis lön?"
Parecon Finland tekee läheistä yhteistyötä ruotsalaisen Parecon Sverige järjestön kanssa. Osallisuustaloudesta kiinnostuneille Parecon Sverigen kotisivut tarjoavat runsaasti ruotsinkielistä materiaalia aiheesta.
Parecon Sverigen perustaja Anders Sandströmin Fria Tidningen-lehteen kirjoittama puheenvuoro oikeudenmukaisesta palkitsemisesta on esimerkiksi suositeltavaa ruotsinkielistä luettavaa siitä, miten ristiriitaisia ja ongelmallisia monet nykyisistä palkitsemiskäytännöistä ovat. Sandström tarjoaa myös suuntaviivoja onnistuneemmille ja huomattavasti paremmin laaja-alaiseen kannustavuuteen tähtääville palkitsemisen tavoille.
Aiemmin olemme julkaisseet myös historijoitsija Howard Zinnin puheenvuoron aiheesta. Osallisuustalouden ehdotukset palkitsemisen järjestämisestä voi lukea lyhyesti kotisivuiltamme ja jäsennellymmin aihetta käsittelevästä kirjallisuudesta.
Fria Tidningen 19.10.2011
Vad är en rättvis lön?
Ett av de mest grundläggande problemen i ett samhällsbygge är just hur samhället ska fördela resurser genom ersättningar. Vad är rättvist? Anders Sandström från Parecon Sverige förespråkar en modell där vars och ens ansträngning och uppoffring avgör.
Hur bör människor ersättas för sina bidrag till produktionen, eller mer allmänt uttryckt: hur ska konsumtionsmöjligheter fördelas mellan invånare i ett samhälle? I en kapitalistisk marknadsekonomi är den grundläggande teoretiska fördelningsnormen att en ersättning är rättvis om den speglar det bidrag som var och en lämnar till ekonomin genom sina fysiska och mänskliga tillgångar. Argumentet går ut på att man bör få tillbaka av ekonomin i samma utsträckning som man bidrar till produktionen, med sitt kapital och/eller med sitt produktiva arbete.
Intuitivt kan detta låta rättvist, men vid närmare eftertanke är denna norm mycket orättvis. Det är enligt denna norm ointressant varför någon har möjlighet att bidra med mer kapital eller produktivt arbete. Det gör ingen skillnad om du har ärvt dina tillgångar utan att ha arbetat en enda timme i hela ditt liv. Du ska ändå ersättas för ditt bidrag om ”dina” tillgångar bidrar till produktionen. På samma sätt har det ingen betydelse att du har tillgång till bättre och mer produktiva arbetsredskap eller är starkare och friskare och av dessa anledningar kan bidra i större utsträckning. Om ditt bidrag till ekonomin ökar produktionen mer än mitt bidrag ska du belönas med en större ersättning än jag – punkt.
I verklighetens kapitalistiska marknadsekonomier finns naturligtvis andra förhållanden än var och ens bidrag till ekonomin som påverkar fördelningen av konsumtionsmöjligheter, till exempel arbetsmarknadsparternas förhandlingsstyrka vid avtalsrörelser, graden av progressivitet i parlamentens skattepolitik och storleken på offentlig sektor. Men den grundläggande fördelningsnormen kvarstår och dessutom fördelas makt och inflytande i en kapitalistisk ekonomi utifrån inkomst och förmögenhet, vilket av naturliga skäl innebär att de eventuella korrigerande effekter som följer av de ovanstående förhållandena blir mer eller mindre begränsade.
Antikapitalister har sedan lång tid tillbaka insett och påpekat att kapitalägares förmögenheter och rikedomar oftast inte, i princip aldrig, grundar sig på någon form av ”förtjänst” utan att de i de flesta fall går tillbaka på ett orättmätigt förvärv eller arv. De har bland annat därför ansett det vara orättvist att ägande av produktionsmedel ska berättiga till ersättning och har anammat en justerad fördelningsnorm med innebörden att en ersättning är rättvis om den speglar det bidrag som var och en lämnar till ekonomin genom sina mänskliga tillgångar och endast dessa.
De som förespråkar denna norm brukar säga att arbetare har rätt till ”frukterna av sitt eget arbete”. Detta låter ju onekligen mer rättvist. Många vänstergrupper, till exempel marknadssocialister – det vill säga de som förespråkar ett offentligt ägande av produktionsmedlen men ett behållande av marknadsmekanismerna i övrigt – ställer sig bakom denna norm.
Men vad händer då om kapitalistiska företag ersätts med arbetarägda företag som anställer medlemmar på en arbetsmarknad där utbud och efterfrågan tillåts att fortsätta att verka? Ersättningen till kapitalisten för dennes bidrag till ekonomin försvinner, men hur är det med löneskillnader mellan olika kategorier av arbetare? Om svetsarbete ökar produktionen och därmed intäkten med mer än vad städning gör, kommer arbetsgivare som konkurrerar med varandra på en arbetsmarknad att erbjuda en högre lön till svetsaren än till städaren – oavsett om de är kapitalistiska arbetsgivare som försöker maximera sina företags vinst eller arbetarägda företag som försöker maximera vinst per medlem.
Detta betyder att när arbetskraft anställs via en arbetsmarknad kommer de som besitter mer ”humankapital” och därför i större utsträckning bidrar till företagens produktion och intäkter, att erhålla en högre lön än de som besitter mindre ”humankapital”.
Anta att vår svetsare och vår städare arbetar lika hårt och under även i övrigt likartade arbetsbetingelser. I en marknadsekonomi kommer de inte att erhålla en jämförbar ersättning trots att deras uppoffringar är jämförbara. I en marknadsekonomi kommer den med större ”humankapital” att erhålla mer, även om han eller hon inte gör större uppoffringar, och den med mindre ”humankapital” kommer att erhålla mindre, även om hans/hennes uppoffringar är lika stora.
”Humankapitalet” bestäms i stor utsträckning av det ”genetiska lotteriet” eller av andra omständigheter utanför individens kontroll som till exempel uppväxtmiljö. Varför skulle det vara mer rättvist att erhålla en högre ersättning till följd av ett genetiskt arv eller en bättre uppväxtmiljö än av ett förmögenhetsarv? Att belöna enskilda bidrag till produktionen enligt denna norm innebär att belöna skillnader som beror på omständigheter och faktorer som ligger utom varje enskild individs kontroll vilket inte kan anses vara rättvist.
Vidare finns det inget sätt att korrigera för dessa orättvisor inom ramarna för marknadssystemet (förutom de aktiviteter med begränsad effekt som har nämnts ovan), utan att samtidigt skapa stor ineffektivitet. Om vi ingriper på arbetsmarknaden och lagstiftningsvägen sätter de lönenivåer som vi anser vara rättvisa, men fortsätter att tillåta marknaden att allokera resurser, kommer inte bara olika typer av arbetskraft att allokeras ineffektivt utan prisstrukturen i hela ekonomin kommer att ge felaktig information om olika varors och tjänsters alternativkostnader, vilket leder till ytterligare ineffektivitet.
Det finns ingen väg runt detta dilemma: I en marknadsekonomi (oavsett ägandeform) måste vi antingen tillåta marknaden att ersätta arbetare orättvist eller tolerera ännu större ineffektivitet, om vi försöker att korrigera orättvisorna.
En rättvis fördelning av konsumtionsmöjligheterna i ett samhälle kräver marknadens avskaffande så som den fungerar i dag och en ny fördelningsnorm som innebär att en ersättning är rättvis om den speglar vars och ens ansträngning och uppoffring. Detta betyder att så länge som du utför ett arbete som är till nytta för samhället ersätts du mer ju längre och/eller intensivare du arbetar och ju mer ansträngande och uppoffrande som ditt arbete är. Ett arbete under jord i en gruva ersätts mer än ett arbete på ett luftkonditionerat kontor och så vidare.
En sådan ersättningsnorm är moraliskt tilltalande och skapar dessutom passande incitament eftersom det endast belönar sådana faktorer som vi kan påverka och inte sådant som ligger utanför vår kontroll. Fördelning utifrån ansträngning och uppoffring måste naturligtvis kompletteras med fördelning av viss konsumtion utifrån behov så som i dag (vård, skola omsorg med mera), förmodligen i en mycket större utsträckning än i dag.
Ett införande av dessa fördelningsnormer kräver ett helt nytt samhälle som bygger på helt andra värderingar än i dag, framför allt självförvaltning och solidaritet och med en helt ny uppsättning av institutioner som möjliggör för samhällets innevånare att fatta beslut om gradering av ansträngning och uppoffring och allokering av resurser, varor och tjänster på ett sådant sätt att de som påverkas av besluten också är de som fattar dem.
Parecon Sverigen perustaja Anders Sandströmin Fria Tidningen-lehteen kirjoittama puheenvuoro oikeudenmukaisesta palkitsemisesta on esimerkiksi suositeltavaa ruotsinkielistä luettavaa siitä, miten ristiriitaisia ja ongelmallisia monet nykyisistä palkitsemiskäytännöistä ovat. Sandström tarjoaa myös suuntaviivoja onnistuneemmille ja huomattavasti paremmin laaja-alaiseen kannustavuuteen tähtääville palkitsemisen tavoille.
Aiemmin olemme julkaisseet myös historijoitsija Howard Zinnin puheenvuoron aiheesta. Osallisuustalouden ehdotukset palkitsemisen järjestämisestä voi lukea lyhyesti kotisivuiltamme ja jäsennellymmin aihetta käsittelevästä kirjallisuudesta.
Fria Tidningen 19.10.2011
Vad är en rättvis lön?
Ett av de mest grundläggande problemen i ett samhällsbygge är just hur samhället ska fördela resurser genom ersättningar. Vad är rättvist? Anders Sandström från Parecon Sverige förespråkar en modell där vars och ens ansträngning och uppoffring avgör.
Hur bör människor ersättas för sina bidrag till produktionen, eller mer allmänt uttryckt: hur ska konsumtionsmöjligheter fördelas mellan invånare i ett samhälle? I en kapitalistisk marknadsekonomi är den grundläggande teoretiska fördelningsnormen att en ersättning är rättvis om den speglar det bidrag som var och en lämnar till ekonomin genom sina fysiska och mänskliga tillgångar. Argumentet går ut på att man bör få tillbaka av ekonomin i samma utsträckning som man bidrar till produktionen, med sitt kapital och/eller med sitt produktiva arbete.
Intuitivt kan detta låta rättvist, men vid närmare eftertanke är denna norm mycket orättvis. Det är enligt denna norm ointressant varför någon har möjlighet att bidra med mer kapital eller produktivt arbete. Det gör ingen skillnad om du har ärvt dina tillgångar utan att ha arbetat en enda timme i hela ditt liv. Du ska ändå ersättas för ditt bidrag om ”dina” tillgångar bidrar till produktionen. På samma sätt har det ingen betydelse att du har tillgång till bättre och mer produktiva arbetsredskap eller är starkare och friskare och av dessa anledningar kan bidra i större utsträckning. Om ditt bidrag till ekonomin ökar produktionen mer än mitt bidrag ska du belönas med en större ersättning än jag – punkt.
I verklighetens kapitalistiska marknadsekonomier finns naturligtvis andra förhållanden än var och ens bidrag till ekonomin som påverkar fördelningen av konsumtionsmöjligheter, till exempel arbetsmarknadsparternas förhandlingsstyrka vid avtalsrörelser, graden av progressivitet i parlamentens skattepolitik och storleken på offentlig sektor. Men den grundläggande fördelningsnormen kvarstår och dessutom fördelas makt och inflytande i en kapitalistisk ekonomi utifrån inkomst och förmögenhet, vilket av naturliga skäl innebär att de eventuella korrigerande effekter som följer av de ovanstående förhållandena blir mer eller mindre begränsade.
Antikapitalister har sedan lång tid tillbaka insett och påpekat att kapitalägares förmögenheter och rikedomar oftast inte, i princip aldrig, grundar sig på någon form av ”förtjänst” utan att de i de flesta fall går tillbaka på ett orättmätigt förvärv eller arv. De har bland annat därför ansett det vara orättvist att ägande av produktionsmedel ska berättiga till ersättning och har anammat en justerad fördelningsnorm med innebörden att en ersättning är rättvis om den speglar det bidrag som var och en lämnar till ekonomin genom sina mänskliga tillgångar och endast dessa.
De som förespråkar denna norm brukar säga att arbetare har rätt till ”frukterna av sitt eget arbete”. Detta låter ju onekligen mer rättvist. Många vänstergrupper, till exempel marknadssocialister – det vill säga de som förespråkar ett offentligt ägande av produktionsmedlen men ett behållande av marknadsmekanismerna i övrigt – ställer sig bakom denna norm.
Men vad händer då om kapitalistiska företag ersätts med arbetarägda företag som anställer medlemmar på en arbetsmarknad där utbud och efterfrågan tillåts att fortsätta att verka? Ersättningen till kapitalisten för dennes bidrag till ekonomin försvinner, men hur är det med löneskillnader mellan olika kategorier av arbetare? Om svetsarbete ökar produktionen och därmed intäkten med mer än vad städning gör, kommer arbetsgivare som konkurrerar med varandra på en arbetsmarknad att erbjuda en högre lön till svetsaren än till städaren – oavsett om de är kapitalistiska arbetsgivare som försöker maximera sina företags vinst eller arbetarägda företag som försöker maximera vinst per medlem.
Detta betyder att när arbetskraft anställs via en arbetsmarknad kommer de som besitter mer ”humankapital” och därför i större utsträckning bidrar till företagens produktion och intäkter, att erhålla en högre lön än de som besitter mindre ”humankapital”.
Anta att vår svetsare och vår städare arbetar lika hårt och under även i övrigt likartade arbetsbetingelser. I en marknadsekonomi kommer de inte att erhålla en jämförbar ersättning trots att deras uppoffringar är jämförbara. I en marknadsekonomi kommer den med större ”humankapital” att erhålla mer, även om han eller hon inte gör större uppoffringar, och den med mindre ”humankapital” kommer att erhålla mindre, även om hans/hennes uppoffringar är lika stora.
”Humankapitalet” bestäms i stor utsträckning av det ”genetiska lotteriet” eller av andra omständigheter utanför individens kontroll som till exempel uppväxtmiljö. Varför skulle det vara mer rättvist att erhålla en högre ersättning till följd av ett genetiskt arv eller en bättre uppväxtmiljö än av ett förmögenhetsarv? Att belöna enskilda bidrag till produktionen enligt denna norm innebär att belöna skillnader som beror på omständigheter och faktorer som ligger utom varje enskild individs kontroll vilket inte kan anses vara rättvist.
Vidare finns det inget sätt att korrigera för dessa orättvisor inom ramarna för marknadssystemet (förutom de aktiviteter med begränsad effekt som har nämnts ovan), utan att samtidigt skapa stor ineffektivitet. Om vi ingriper på arbetsmarknaden och lagstiftningsvägen sätter de lönenivåer som vi anser vara rättvisa, men fortsätter att tillåta marknaden att allokera resurser, kommer inte bara olika typer av arbetskraft att allokeras ineffektivt utan prisstrukturen i hela ekonomin kommer att ge felaktig information om olika varors och tjänsters alternativkostnader, vilket leder till ytterligare ineffektivitet.
Det finns ingen väg runt detta dilemma: I en marknadsekonomi (oavsett ägandeform) måste vi antingen tillåta marknaden att ersätta arbetare orättvist eller tolerera ännu större ineffektivitet, om vi försöker att korrigera orättvisorna.
En rättvis fördelning av konsumtionsmöjligheterna i ett samhälle kräver marknadens avskaffande så som den fungerar i dag och en ny fördelningsnorm som innebär att en ersättning är rättvis om den speglar vars och ens ansträngning och uppoffring. Detta betyder att så länge som du utför ett arbete som är till nytta för samhället ersätts du mer ju längre och/eller intensivare du arbetar och ju mer ansträngande och uppoffrande som ditt arbete är. Ett arbete under jord i en gruva ersätts mer än ett arbete på ett luftkonditionerat kontor och så vidare.
En sådan ersättningsnorm är moraliskt tilltalande och skapar dessutom passande incitament eftersom det endast belönar sådana faktorer som vi kan påverka och inte sådant som ligger utanför vår kontroll. Fördelning utifrån ansträngning och uppoffring måste naturligtvis kompletteras med fördelning av viss konsumtion utifrån behov så som i dag (vård, skola omsorg med mera), förmodligen i en mycket större utsträckning än i dag.
Ett införande av dessa fördelningsnormer kräver ett helt nytt samhälle som bygger på helt andra värderingar än i dag, framför allt självförvaltning och solidaritet och med en helt ny uppsättning av institutioner som möjliggör för samhällets innevånare att fatta beslut om gradering av ansträngning och uppoffring och allokering av resurser, varor och tjänster på ett sådant sätt att de som påverkas av besluten också är de som fattar dem.